|
C.H.Byggnadsvård
Jag har alltid varit intresserad av byggnader men jag kanske inte alltid reflekterat över att det varit så.
Att jag redan som 5-åring har ett mycket klart och tydligt minne av ett hus som min moster och morbror hyrde om sommrarna är kanske ändå lite bevis för vad som upptog mycket av mitt medvetande.
Har faktiskt inte varit där på över 30 år ,alltså inte sett det som vuxen vare sig på bild eller film.
Redan när man kom på grusvägen och tittade in mot huset som kallades "gården" mådde man särskilt bra. Där fanns gott om höga träd i trädgården, i ett hängde en gunga i my...cket långa rep.
Där fanns syrener, dagliljor och massor av åkervinda och krusbär tror jag ?
En liten bäck rann lite försynt mellan trädgården och vägen.
"Gården" sa man nog för att det var ursprungs-gården i familjen, där mangården numer var överloppsbyggnad och därför hyrdes ut.
Det byggdes en ny och modernare bostad (på 20-30-talet) en bit bort. Men själva jordbruket och ladugården med alla korna drevs fortfarande från gården.
Så kom det sig att min moster Siv och hennes man Gustav, som var bror till Henrik som drev gården, hyrde huset om sommrarna.
Denna vackra faluröda mangård i vinkel med sin fantastisk stora granit-trappa som ledde upp till de bruna gamla pardörrarna med spöjsade glas och fönster på var sida ,välkomnade in i en liten hall. Där fanns tre dörrar med fina "riddarjärn".Jag tror det var s.k pepparkaksbeslg ,men i mina barnaögon var det riddarplåtar från nån gammal rustning eller nåt.
Jag tror egentligen aldrig vi gick in här, det var liksom baksidan av huset fast det var framsida.
Vi gick alltid genom köksfarstun,den var tillbyggd senare fast den var gammal den med. Huset var jättegammalt kanske 1700-tal men i allafall sen laga skiftet ca 1860 skulle jag tro.
Köksfarstun var alltid kall ,även om sommrarna(antar att den var kall vintertid oxå) den låg nog åt norr. Det var en liten tunn, ranglig dörr, kommer ihåg att den var lite svår att öppna för en fem-åring. Golvet tror jag var cementat det var i allafall kallt. Väggarna var panelade med pärlspont som var målade i en slags lindblomsgrön färg .
Där fanns ett väggfast skåp med bänkyta. I skåpet fanns bl.a ved förvaring. Jag har för mig att det var en urblekt vaxduk fasthäftad på bänkskivan........?
Användes förmodligen till att välta disk på!?
Ett fönster fanns oxå över bänken och så kunde man hänga av sig innan man klev in i köket.
Köket var stort och varmt det luktade så härligt av ved och kokta potatis. Det fanns ett stort skafferi man kunde gå in i och på hyllorna stod alla specerier och kakburkar och råttfällan, smart.
Jag hoppades innerligt att ingen mus skulle fastna i fällan, det var rätt så läskigt att dö så. (Idag har jag en annan uppfattning även om det fortfarande är läskigt.)
Jag kommer inte ihåg om det fanns kyl men vatten fanns , kallt ! I köksdörren ,som gick in till salen, fanns ett runt hål som man kunde kika genom ( om man var tillräckligt lång. )
Matbordet stod framför ett fönster som vätte ut mot sädesfältet. Det låg alldeles intill huset , kommer ihåg att jag tyckte det var vackert när säden var mogen , som värsta reklambladet för havregyn eller nåt.
Ett tydligt minne är när min kusin Marie, som var min allra bästa bästis, och jag ska utföra stora A.
Vi sitter där på köksgolvet på var sin plast- potta en rosa och en blå och levererar.............
kaninskitar, kommer ihåg att det var just kaninskitar.
De plonkar så speciellt skoj i en plastpotta.
Toan fanns annars ute på gården , intill ladugården ca 50 m från farstun.
Brukade sitta där med öppen dörr(alltså var man en barnunge) så man kunde kolla de andra ungarna så man inte missad nåt.
Ett annat välbeverat minne är från en höstkväll och förmodligen en söndag då jag skulle åka hem till stan.
Marie och jag var ute i kohagen och dekorerade tårtor(koskit) med pinnar och div strån. Fantastiskt roligt, konstgt att ingen av oss blev konditor .
Vi får mitt i vårt skapandet höra min mor och moster ropa efter oss,vi ska hem ,tycker de, det betydde sannolikt att jag måste åka hem till Lyckeby .
Det tyckte inte vi.
Det känndes nästan som om det vore det värsta som kunde hända ett par oskiljaktiga vänner, inte nu, inte än !
De letade efter oss en oändlig tid (tycktes det) men vi hade bestämt oss för att de inte skulle hitta oss. Vi kröp in under en gran och låg där med bultande hjärta,det var jaktsässong på ostyriga barn.
Äntligen hörde vi den lilla blå tvåtaktaren dra iväg i gruset och vi vågade krypa fram, både kalla och våta. Det hade naturligtvis börjat regna under "jakten" , det var kanske det som gjorde att det avbröt eftersöket, inte trodde de väl att vi kunde finnas ute i detta väder, mobiltelefon fanns ju tack och lov inte.
Istället för bannor när vi klev in genom dörren till köket blev vi inlindade i varma filtar, placerade på var sin stol med en kopp choklad framför kakelugnen i salen. (Jag vet fortfarande inte om vi blev genomskådade eller inte av våra sluga mammor.)
Att sitta framför en sprakande eld med håret droppande på golvet ,de ullstrumpsbeklädda fötterna på det varma kaklet ,höra knastret från brasan, känna hur kinderna glödde och dricka varm choklad , det kunde och kan göra vem som helst varm.
Ända in i själen.
Salen där vi satt var dagtid ett ljust rum med två eller tre par fönster längs kortsidan och ett par till på långsidan .I ena änden av rummet låg nedgången till köket,det var en liten trappa på två steg.
Dörren till köket ( det var dörren med hålet) var direkt till höger om den fyrkantiga kakelugnen.
Mitt emellan salarna fanns två stycken mycket märkliga små rum nästan som två tågkupeer.
Där fanns inga fönster i rummen bara en dörr ut till stora salen och en öppning med draperi till salen.
De var små kanske 4-6 kvm där var plats för varsin säng i varje och sedan inte mycket mer,men det var mysigt att ligga där och läsa Fantomen och Lilla Fridolf. Har aldrig sett nått liknande ,än så länge ,kanske bodde där inhysingar så man helt enkelt tagit en del av salen och gjort till två alkover.
Från salen kom man ut till den "riktiga" entren (som vi aldrig gick i) och från den ledde en trapp upp till vinden. Ytterligare en dörr från entren gick in till stora salen.
Till vinden fick man egentligen inte gå, jag vet inte varför men det gjorde det hela bara mer spännande. Där uppe luktade speciellt och var varmt. Det surrade ständigt av sorgliga och döende flugor i fönstren och dammet dansade i solstrålarna.
Där fanns många hemliga lådor och mystiska gamla grejor.
Glaset i fönstren var helt förvridna.
Snurrade och vridna, som om man medvetet försökt göra nåt konstverk utav dem. Att se verkligheten bli förtrollad genom fönsterglaset på vinden var mycket spännade, det var kanske därför man inte fick gå upp på vinden. Man kunde bli förtrollad ? Det var kanske därför alla flugorna var så sorgliga .De blev förtrollade och dog när de stirrade genom glaset och kom inte ut ?Dog som flugor, sa man ju!
I stora salen var det tomt och ödsligt och pappen på väggarna var fläckig och buktade ut på flera ställen.Det fanns bara en enda tavla på väggen ,det var hon ,den vackra zigenerskan i sin röda klänning. Hon som visade brösten , nästan , iallafall det ena. Jag hade sett henne förut på lövmarknaden, där fanns hon tillsammans med den skäggiga gamla fiskargubben med pipan hängande ur munnen.De var inget givet par men de gillade nog varandra för de fanns ofta i varandras sällskap.
I fönstren hängde svarta mörkläggningsgardiner från kriget, faktiskt , dom var riktigt bra när vi skulle sova .Vi låg alla ungar på tältsängar i stora salen och eftersom det var så ljust under sommartid när vi gick till sängs, blev det lättare att sova med mörkläggningsgardinerna.
I mörkret kunde man se ljuset utifrån som tog sig in igenom små hål i rullgardinen. Jag fantiserade om att det var stjärnor.
Jag sov alltid med händerna över öronen i just det rummet.
Inte för att jag frös om öronen utan för att morbror Gustav sa att det fanns så läskiga tvestjärtar som kröp in och byggde bo i öronen på en när man sov. Och dom fanns just här i detta rummet.
De här två salarna och finhallen var det ursprungliga huset. Det förstod jag naturligtvis inte då , utan långt senare, när jag försökte återskapa huset i minnet. Ett parhus i två våningar som man nån gång senare byggt en vinkel på och fått kök och farstu.
Jag har minnen inte bara från detta hus men detta var mitt första och de första är ju alltid extra speciellt.
Ett annat fantastiskt hus använde vi som klubbhus. Det var ett ödsligt, mycket hemligt och stoooort hus . Det var masonit spikat över alla fönster så därinne var mycket mörkt, så mörkt att man fick smyga omkring med ficklampa.
Detta hus blev senare köpt ,renoverat och omgjort till trefamiljshus. Det var och ärTorps Herrgård i Lyckeby ett fantastiskt vackert hus som jag har många spännande, roliga och även fasansfulla minnen av men det tar vi en annan gång.
|
Min man tyckte efter att ha läst vad jag skrivit att vi måste åka och titta på "gården". Sagt och gjort vi for till Lökaryd.
Gården drivs fortfarande av samma familj en genaration senare bara.
Kossorna är inte längre mjölkbara utan mer ätbara.
Jag måste säga att jag kommer ihåg mycket men kanske lite uppförstorat. Huset är inte riktgt lika stort som jag kom ihåg, trappan är inte riktgit lika hög.
Men att huset fortfarande är mycket charmigt och har potential,det tycker jag fortfarande.
Här har inte bott folk på många år.
Kalla farstun
Extra kall idag.
De fina beslagen fanns där.
(har tagit utifrån genom glaset på ytter-dörrarna, därför lite dålig bild)
Toan är också kvar
tänk så liten den var.
Gamla fina glas i pardörren. Behöver förstås kittas om.
Hoppas på mer bilder inifrån kanske till sommaren.
Undrar om pottorna finns kvar?
Allt som jag berättar om är kanske inte alldeles korrekt för alla men för mig så var det så jag kommer ihåg det .
Hur det var för de andra Tomas, Marie, Per,Lotta,Conny,Gun,
Gustav, Susanne och min bror Mats vet jag ej. Får väl ta och ha en reunion med Lökarydsbarnen.
Det här blåa partiet existerar bara i min fantasi.Det är inte två rum utan ett litet som säkert varit kök en gång innan vinkeln byggdes till.
Där står också en rund kakelugn hörnet.
Ansluten till samma skorsten som den i fyrkanitga kakelugnen i salen.
Det som stämmer är att det inte finns något fönster rummet.
Jo det finns ett inbyggt.
Inte igenbyggt, utan sitter ut till kallfarstun som är tillbyggd. | 